Super Farmor

Jag är ju sjukskriven, för att jag har förlorat min mamma.
Jag känner att det kan nog vara bra då jag fortfarande
känner mig stressad, tom, svårt att sova och massa anat.

Det är ju bara att ta tag i mitt liv och gå vidare, eller?
Jag har inte ork att göra det. Jag har massor att göra egentligen,
men jag orkar inte.
Det är skönt att någon annan drar i mig lite så jag kan hitta på andra saker.
Men ibland vill jag bara ligga på sängen och vara ledsen.



Hur länge ska jag göra detta då?
När får jag ork att gå vidare, att komma in i vardagen igen.
Att jag skulle mista mamma ganska snart viste jag ju.
Men att hon var tvungen till akut operation och att hjärtat lag av då,
det var jag inte beredd på.

Vi skulle ju sitta med henne och hålla handen och
ta adjö på ett lugnt och fint sätt.
Ingen skulle rycka henne ifrån oss så där.
FAN
Det är ju de som vart så jobbigt.
Pang ....
Sen var hon borta.




Jag ska då hitta tillbaka till mitt liv som USK
i äldreomsorgen.
Ja det är bara att kämpa.
Efter begravningen så kommer jag tillbaka hoppas jag.
Det ska väl vara bra att komma in i vardagliga rutiner.
Att sakna mamma kommer jag ju alltid att göra,
det är att komma över tröskeln så jag orkar ta tag i livet igen.

Livet är inte för evigt och man har sina nära och kära ett tag bara.
Vi föräldrar lånar våra barn och försöker guida dom in i vuxen världen
med blandade känslor.
I bland lyckas man, ibland blir det massa hinder på vägen och i bland kan det gå åt skogen.
Jag är stolt som mamma över mina barn, dom är väldigt olika men
dom är mina barn.

Då som barn att mista föräldrar av ålderdom är helt OK, man är med
och håller handen pratar och känner att hela processen har sin gilla gång.
Om ens förälder bara rycks bort är det så att man inte hinner med.
Här kommer då smärta, ilska, besvikelse och tusen andra tycka synd om
syndromen.

Man är bara en liten människa i stora världen och många som miste en förälder
på ett litet ögonblick har nog samma smärta.
Man hanterar dom på olika sätt.
Jag har ett sätt att handtera detta på



När min pappa dog hantera jag der på ett helt annat sätt.
Jag satt hos honom hela tiden och han somnade in stilla och fint.
Det är klart man blir ledsen men man var med och man han
förbereda sig på ett fint sätt.

Nu var det bara skit.
Jag fick inte vara med mamma innan operationen p.g.a. att jag
var dunderförkyld. Men sen ringer dom mig på
natten och då ska jag komma NU!
Fast än jag är dunder förkyld. OK.
Hinner dit, tror jag men hon har redan dött.
Då känner man sig som en liten lien skit.
Allt som kommer i huvudet är
.... NEJ .... Varför nu ......
jag hann inte säga hej då ......

Sen ska man ta farväl i ett annat rum och det känns hårt och svårt.
Man ska förbereda till begravning och annat skit.
Snacka med massa folk när man inte vill prata alls,
ringa banken, prata med hemmet, ringa myndigheter och annat skit.
Jag ska hinna sörja och få mig över den där jävla tröskeln också.

Jag ska också vara mamma och fru och arbetskollega.
Hur ska det komma in nu?
Hur ska man orka det nu?
Varför ska jag orka det nu?

Nej jag skiter i det nu!
Jag kan bara fokusera på en sak i taget.
Det andra får komma senare.



Slut i rutan