Super Farmor

 

 

Då har jag en ny dag att fixa och trixa med. Det är väldigt jobbigt att

skriva och redigera bloggen bra med en vänster hand. Men

efter som jag är så inne i min blogg behöver jag

nu göra detta varje dag. Det är en

reflektions tid och jag

blir glad av den.

 

Kan låta patetiskt men det är

ju som att få av sig skit, smärta, upprördhet,

glädje, besvikelse ja alla känslor kan man behandla genom

att skriva ner dom. Jag har inte varit helt uppriktig när det gäller mina känslor

mot min "bästis" som bara lämna mig. Det är för jobbigt fortfarande, det värker bara i mitt hjärta.

Jag kan heller inte riktigt skriva vad jag känner emot vissa andra människor, för då skulle vissa barn fara

mer illa än dom gör, eller kan dom det?? Så besviken och upprörd är jag.

 

Jag kan heller inte riktigt berätta om hur man kan bli behandlad av chefer som är

direkt korkade i skallen. För det är också något som är för infekterat och

då kan det ju komma ord som är opassande. Men att bara kunna

nämna det och bara känna en viss beröring gör dessa saker 

mer lätthanterliga. Min blogg är mitt sätt att bara

ibland kunna säga att jag, bara jag är

så less på skiten.

 

Att kunna få spy lite galla, vilket jag

anser att jag inte gjort än, kan vara bra. Jag har

så mycket besvikelse i min huvud så hälften kan vara nog kan

jag tycka. Min familj som är oense om de mesta, men va fan lägg ner. Ni slipper

umgås när jag dör. Men mina sista år kan jag väl få njuta av allt runtomkring mig. Alla mina

barnbarn är i mitt hjärta, det är bara så. Jag behöver inte tycka mer om någon, inte heller mina barn. Jag kan faktiskt älska dom lika mycket på olika nivåer.

 

Allt detta för jag känner mig så ledsen och slut i huvudet. Jag vill inte ha mina sista år

i ondo eller besvikelser, jag vill inte att människor skall utnyttja mig för att

sen sticka en dolk i ryggen på mig. Jag vill njuta av mitt liv, jag vill

vara lycklig med det jag har. En familj med många barn

och barnbarn, ett jobb men fina kollegor.

Några få vänner det är bra så.

 

Jag behöver bara detta jag överlever då,

jag kräver inte mycket bara lugn och ro så jag kan knyta

i hopp säcken när min tid kommer. För det gör den vare sig man vill eller inte.

Jag vill få ett fint slut med fina stunder med alla mina nära och kära, men det skall tydligen vara

så jävla svårt.  Lögner och annat skit är tydligen det som är på topplistan.

 

I detta läge kan jag sakna min mamma så in åt helvete.

Jag vet att hon är med mig men jag saknar hennes varma tröstande kramar när

jag faller, när jag inte orkar, när jag är ensam så jävla ensam. Vi satt och fika på balkongen,

jag bor inte ens kvar i den lägenheten. Hur skall vi nu kunna sitta där nu med henne? Nä allt står på

enda och det är inte mycket jag kan göra åt det. Jag är så seg så trött på allt, det r inte så kul längre. Jag

hat tappat lite glädje.

 

Det blev en tung morgon detta, så är det i bland när jag sätter mig och börjar tänka för mycket.

Jag hittar då alla sår i mitt hjärta och jag kan verkligen känna dom, de blöder fortfarande

och inget  läkning syns heller. Så min dag skall fortsätta och jag skall fortsätta med

gympa för min hand och fingrar.